En mininovell. Ganska roligt ord ändå, MINInovell. Ska den skrivas på en post it-lapp eller vad är det som gäller?

Tja, ungefär. Idag fick vi som uppgift av vår svenskalärare Britt-Marie att skriva mininoveller på max 15 datorskrivna rader. En svår, men spännande uppgift. Ibland räcker det med några ord. Som rubriken här ovan, eller som de två meningarna som avslutar texten. Det handlar inte alltid om hur tydlig den är. En mininovell ska väcka känslor, få läsaren att tänka. Mannen som skrivit mininovellen ovan här heter Ernest Hemingway och är en av vår tids stora författare. Han som skrivit meningarna i slutet av detta inlägg heter Kristian Gidlund. Kristian avled i år i cancer och under hans väg mot döden så bloggade han och skrev ett flertal böcker. Bloggen heter http://ikroppenmin.blogspot.se och är verkligen värd att läsas. Vi kommer kanske aldrig att beröra en hel värld med våra texter och skolarbeten, men ni är väldigt välkomna att läsa dem ändå. 

"Tunnelbanan är kall och den utsträckta armen värker. I min kopp ligger sju kronor. Jag rättar till de blöta tidningarna jag sitter på och sätter mig i ett annat läge. Förbi går människor, fast beslutna om att inte titta ner. Det är som att deras högsta önskan är att kunna vara lyckligt ovetande. 

Två personer går förbi, en flicka runt tio år och en medelålders kvinna, troligen modern.
Flickan pekar på mig och frågar sin mor varför jag sitter där. Modern rycker tag i flickan och säger förklarande: ”Peka inte, det är synd om honom”. Och sen går de sin väg.

Tunnelbanan är kall, men vinterkylan är inte orsaken. Min arm värker, men sorgligt nog värker samvetet än mer hos passerande människor. Dag efter dag sitter jag ändå här, för i min kopp finner jag inte bara sju kronor. Jag finner hopp."
/J

"Han mindes tillbaka till sitt mörka liv. Han kände allting än en gång. Känslorna som svallade upp när beskedet kom. Tårarna som rann. Den obeskrivliga sorgen som skapades när hans fru lämnade honom, för en annan man. Med mer pengar. Med mindre sjukdom i kroppen. Allting som var dåligt med det som hänt, kom nu tillbaka till honom när han låg i sängen. Han fick byta rum häromdagen. ”Det är nära nu”, tänkte han samtidigt som sjuksköterskan äntrade rummet. Han var bestämd över att hon hette Tina, medan hennes namnbricka sade något annat. Hon gick ur rummet och tystnaden spred sig.

Trots att klockan var 1 på natten och att gardinerna var nere så började ett ljus att sprida sig från ett av rummens hörn. Det sken så starkt, men bländad blev han inte, åh nej. Nu kände han det igen. Hans hår började att växa i en rasande fart. Hjärtat pumpade snabbare än någonsin förut. Vid ena sidan av sängen stod hans fru och hans två döttrar. De kramade honom och pussade på hans röda och varma läppar. Han kunde gå utan problem, och ärret vid hans lever var nu borta. På andra sidan sängen stod ljuskällan. En ängel, välsignad med ljus som sken lika starkt och vackert som en stjärna om natten, räckte ut sin hand. Mannen greppade den, hårt. En blixt spred sig i rummet samtidigt som den enformiga tonen från EKG-maskinen ekade genom korridorerna på intensivvårdsavdelningen."
/P

Så föll ett långsamt regn genom trädgården.
Och jag gick ut för att stilla en oövervinnerlig törst.
- Kristian Gidlund