”Det finns ett pulserande hjärta på skolan, som måste få fortsätta att slå” - John Peltola

Skolans bibliotek är en spännande plats. Tankar frodas, inspiration växer fram. På denna spännande plats går det runt en spännande figur med gula byxor, kraglösa skjortor och sandaler, mitt i vintern! Vem är han? Vi bestämmer oss för att fråga honom om en intervju. Klockan 15:00 en måndagseftermiddag slår vi oss ner med sandalmannen vid ett bord i hans hemvist, skolans bibliotek. Denna mystiska man infriade våra förväntningar, då hans liv visade sig att vara precis så intressant som vi trodde att det skulle vara. Möt John Peltola.

Mannen mittemot oss heter John, han är 45 år gammal, flintskallig och har ett finskklingande efternamn. Peltola. Hans föräldrar är båda från Finland, men han själv är född i Lidköping där han numer bor ensam i en lägenhet. Efter gymnasiet, där han enligt vår lärare Johan var den största tjejtjusaren på hela De La Gardie, så flyttade han till Lund. Väl där så läste han drama, teater, film, filosofi, modern litteratur och andra kulturella saker.

 

John Peltola i skolans bibliotek, där han arbetar.

Men efter sin utbildning så kände han sig inte riktigt hemma, och insåg att han var tvungen att läsa något mer för att kunna skaffa jobb. Han hade drömmen att bli filmregissör. Ett yrke som få människor kan bli. Han drömde om Oscars och röda mattor, och vaknade upp i en studentlya i Lund istället. John insåg att hans dröm var långt borta, men slutade aldrig att drömma.

Efter äventyret i Lund så läste han en bibliotekarieutbildning i Borås för att enklare få jobb. Men var det verkligen rätt yrke? Han jobbade på hotell och plantskolor innan han till sist fick jobb som bibliotekarie här på Lagmansgymnasiet. Vi antog att han gillade att läsa böcker och gå runt med kläder som doftar arkivdamm. Men våra fördomar fick sig en ordentlig törn när vi fick höra att han inte gillar att läsa romaner: 

- Jag läser inte mycket romaner själv. Knappt några alls faktiskt. Jag tycker att det är relativt trist och enformigt. Däremot läser jag hellre poesi som berör en mer på djupet. Men jag läser mycket om böcker så jag kan rekommendera böcker till elever och andra som kommer hit. Har jag ett yrke så ska jag satsa 100 % på det, oavsett vad jag gör, säger John.

Vi blev mäkta imponerade av hans engagemang ändå och frågar vad han egentligen drömmer om:

- Det är alltid svårt att berätta vad man drömmer om, för ibland så tolkar folk det fel. Men jag är intresserad av flytta utomlands till något asiatiskt land och bidra med någonting.

Drömmen om att bli filmregissör låg långt borta, men Asien blev ett mål som han verkligen ville nå. Under tiden som bibliotekarie här så reste han en gång till Kina, och försökte starta upp en förskola. Dessvärre så blev pappersarbetet och mutorna för mycket för finlandssvensken, och han beslutade sig för att åka hem.

- Det är ett väldigt korrupt samhälle. Men det är också en av anledningarna till att jag vill hjälpa till. En befolkning som är så frihetsberövat behöver en kraft som försöker lyfta dem framåt. Jag vill det, men ibland blir hindren för stora helt enkelt, säger han.

Dock slutar inte hans försök där, och han reser regelbundet till olika asiatiska länder. Han skaffar kontakter, information och rekar inför en eventuell framtida flytt:

- Går man runt och knackar dörr så är det tillslut någon som öppnar, säger han om hans sätt att få kontakt med lokalbefolkningen.

Drömmen om Asien kommer aldrig att slockna för John. Om fem år vill han gärna arbeta med något inom naturen. Helst i Sydostasien där han gärna ser sig själv i framtiden. Det är dock svårt att bli något där enligt han själv, men ofta är det bara tanken som står i vägen för att lyckas med det han vill. Väl i länderna han besöker så utforskar hans mest naturen och landsbygden, då han ogillar storstäder. Då han ofta reser ensam, frågar vi honom om han har tänkt på att leva lite som i filmen ”Into the wild”, där en man ensam säljer alla sina ägodelar och flyttar ut i Alaskas vildmark. Vi får svaret:

- Jag är alldeles för mycket av en gruppmänniska. Jag menar, meningen med livet är ju samspelet mellan människor, att kunna älska en annan individ. Jag skulle gärna kunna bo ödsligt och på ett naturligt sätt, men helst ska det finnas folk runtomkring. Allt handlar om att göra det som känns bäst för stunden.

Det förklarar också hans svårigheter med att spå var han befinner sig om 5-10 år och vi upplever att han är en ganska spontan person, vilket han själv också håller med om.

Det naturliga levernet är något som John själv tycker är väldigt viktigt i hans vardag. Han läser mycket om natural farming och permakultur, och äter själv rawfood. Rawfood är mat som ej är tillagat på något vis. Då maten är helt färsk så bevaras fler enzymer och näringsämnen i maten vilket gör att man får i sig mer nyttiga saker ur en färsk morot, till exempel. Han är vegetarian, oftast, säger han.

- Ibland måste man göra det som är bäst för gruppen man befinner sig i, och det som är bäst för sig själv. Vill mitt barn äta på McDonalds så gör jag det också. Ibland blir jag sugen på kött, och då äter jag det. Dock mår jag som bäst när jag äter vegetarisk råkost.

John är frånskild pappa till ett barn som bor med sin mamma i Oskarshamn. Ibland fungerar inte allting, men herr Peltola tycker att han har bra kontakt med sin familj och deras nya pappa som de bor med i Oskarshamn.

- Urbaniseringen är ett problem för Lagman. Vår regering har ett mål och det är att samla befolkningen allt mer och mer till större städer. Jag är emot detta då jag själv förespråkar ett naturligt leverne och gillar lantbruket. Vart kan man finna lantbruk inne i en storstad? Dock vore det en enorm fördel för Vara kommun om Lagman skulle få finnas kvar. Det finns ett pulserande hjärta på skolan, som måste få fortsätta att slå. Landsbygden och Vara kommun skadas båda två om skolan skulle försvinna, påpekar han på frågan om vad han tror om skolans framtid.

John gillar det lilla formatet som finns på skolan. Han har blivit god vän med många elever genom åren, och det är positivt att alla känner alla. Som alla människor har han ändå drömmar om något större, som inte nödvändigtvis behöver vara större sett till formatet, men han vill någonstans. Han trivs enormt på skolan och gillar sina arbetskamrater. Men han har aldrig riktigt känt sig hemma. Förutom när han befinner sig i Asien.

En dag kommer han att hitta hem. Kanske bosätter han sig inte i Sverige för resten av livet. Kanske öppnar han en förskola i Beijing och bor kvar där? Ingen vet. Han är på många sätt oberäknelig, trots att han är så jordnära. Men en sak är säker, John Peltola kommer fortsätta att resa jorden runt, då han en dag tillslut kommer att hitta hem.

 

Klockan börjar nu att närma sig 16. Ett dygn har snart gått sedan vi startade vår Facebooksida och responsen vi har fått har vart enorm. Närmare 1500 personer har besökt sidan under nästan 24 timmar nu. Det ger ett snitt på en person, i minuten. Jag har aldrig vart med om liknande trafik. Ni läsare ska ha enormt stor cred för att ni gillar sidan och delar den med era vänner. Det är tack vare er som att folk hittar till vårt lilla krypin, och det är tack vare er som vi får inspiration till att skriva på den här bloggen. Just nu ser den jätteful ut, vi vet, men det är texten som spelar roll. Håll till godo, mina vänner. Snart gryr den undersköna dagen, och vi hoppas att ni vill möta den med oss.
 
Det känns som om något händer nu i Vara, och framförallt på skolan. Det är positiva miner överallt och vart man än vänder sig så sprudlar entusiasmen. Just nu förbereder vi vårt öppna hus som går av stapeln den 2:a december. Det kommer bli en kväll att minnas tror vi. På förhand känns det som om det bästa som arrangerats på flera år, och det hoppas vi att den blir. Även om ni inte är i gymnasiesökarålder eller om era barn kanske har några år upp dit. Så kom förbi! Kika på lokalerna, prata med gamla elever som kommer på besök. Ta reda på vad som är nytt inför nästa läsår, och se ungdomen frodas. Innan öppet hus-kvällen så ska vi elever åka och besöka de lokala högstadieskolorna för att prata om den nya satsningen som vi gör. Nu i veckan så ska vi från Lagman - Uncensored bli intervjuade av en lokaltidning. Så just nu är Lagmansgymnasiet verkligen i svängen. Spännande, eller hur? 

Att skriva ett första blogginlägg tar sin tid. Med så många personer som kommer att läsa så får man en viss press på sig, men press är kanske bra. Då brukar man ju PRESStera. Hehe, den göteborgska andan växer fram ibland. Det är lite såhär vi vill att ni ska uppleva vår blogg. Den ska vara både allvarlig och gripande, men skämtet ska alltid finnas nära tillhands. Om det blir så, så blir bloggen mer varierad och enkel. Inga tårar av varken sorg eller glädje har förmodligen inte fallit ännu hos er, våra läsare. Men kanske blir det så inom en snar framtid. Vi har några tänkbara reportage om både elever och lärare på skolan som är både humoristiska, och kanske lite gripande. Intervjuer kommer att ske. Kanske en dikt. Eller rentutav en recension på vårt cafés mytomspunna chokladbollar. Förresten, visste ni att vårt café heter Café PRESSto? (Egentligen Café Presto, men låt gå den här gången för ordvitsens skull.)

Klockan är nu 15:47 och ytterligare 21 personer har hittat in på vår Facebooksida. På fönstret som befinner sig bredvid mig där jag sitter just nu, så faller några få regndroppar på en blanka ytan. Men det känns faktiskt som om regnet spolar bort något från skolan. Stämpeln som några har satt på fasaden. Stämpeln säger att vi har lagt ner. Den ska inte finnas. Vi har inte lagt ner, för det går fortfarande 220 elever på skolan som uppenbarligen inte befinner sig på en skola som är nedlagd. Det är något som brinner på skolan, en glöd som förhoppningsvis ska väcka nykommande elevers intresse av att söka hit. Kanske gör denna blogg det? 

I och med att regnet faller nu, så längtar man tillbaka till sommaren. Den känns rätt så avlägsen just nu samtidigt som vinterkylan börjar tränga på genom vårt avlånga land. Men i Vara spelar det ingen roll. Glöden från gymnasieskolan på Allégatan 45, räcker kanske för att sprida värme och hopp i Varabornas hjärtan. 

/P

Är det något som ni vi läsa om? Hör i så fall av er på vår mailadress ([email protected]) eller skriv till oss här på bloggen eller på Facebooksidan.