Succé på UF-mässan

Publicerad 2014-03-24 21:39:00 i Allmänt,

Efter alla hyllningar och all medieuppmärksamhet, var det vår tur att få träffa det framgångsrika UF-företaget, Bake n' Wipe.

 

Den regionala UF-företagsmässan som anordnades i Skövde, vanns alltså av Bake n' Wipe, ett av två företag från Lagmansgymnasiet, i kategorin: Årets UF-företag. Detta med sina smarta och innovativa kökshanddukar, som det står bakrecept på. Även vårt andra företag från Lagman, Tubesaver, placerade sig högt upp i samma kategori och kom hem med en tredjeplats, tack vare sin tandborstprodukt. Bake n' Wipe var dock inte nöjda där, utan kammade även hem en fin tredjeplats i kategorin: Årets Vara. Starkt av våra två kvartetter från Lagman, då det var hela 24 tävlande i varje kategori.

 

Vi var då tvungna att ställa den klassiska frågan, hur känns det?

- Det känns jättebra! Vi hade inte alls förväntat oss denna framgång och när de ropade upp vårt namn tänkte vi bara: Herregud, det är ju vi!

 

Varför vann ni?

- Vi tror att det var helheten som avgjorde. Vissa hade en fin monter, andra hade en bra affärsidé, men vi hade jobbat hårt för att konkurrera på flera fronter och det var nog det som till slut avgjorde.

 

Resultatet vet vi alla om, men hade ni några motgångar på vägen?

- Själva intervjun var lite kaos, för att datorn fungerade inte i början av vår presentation. Dock verkade de ändå intresserade av vår idé, och med facit i hand så gick det ju bra ändå.

 

Hur kom ni på affärsidén?

- Den växte fram genom brainstorming i gruppen. Alla ville ha något köksredskap och när kökshandduken lyftes fram, då var alla eniga.

 

Hur har arbetet sett ut sedan starten?

- Alla har egentligen fasta poster i företaget, men under arbetes gång, har alla hjälps åt på alla fronter. För att bredda vårt företag, marknadsförde vi även utanför skolans ramar på olika sätt. I skolan satte vi upp affischer, men vår mest effektiva marknadsföring var kund till kund, där kunder som köpt vår produkt, tipsar andra om den och på så sätt sprider vårt namn. Vi har även varit med i tidningen och har startat upp en Facebooksida, vilket gör att folk känner igen oss och därmed köper våra produkter. Vårt mål var att sälja 200 handdukar, och det har vi lyckats med.

 

Vad har ni för planer framöver med företaget?

- Nästa mål måste ju vara att vinna SM i Stockholm, det får vi allt hoppas på nu. Vad som händer därefter återstår att se, vi riktar våra blickar mot SM i första hand. Men vi har tankar på att utöka vårt sortiment, med fler recept, andra utseenden bland annat. Vi ska bli bäst!

 

Vad har företaget gett er?

- Man måste våga ta kontakt och prata med människor, framförallt då det var en viktig del i vår marknadsföring. Sen har vi utvecklat vår samarbetsförmåga och det är ju en bra merit inför arbetslivet.

Kommentarer (1)

Känn Ingen Sorg För Mig Tumleberg

Publicerad 2014-02-25 13:54:00 i Allmänt,

Det var en tisdagsförmiddag vi fick sätta oss ned med Simon Ljungman, i hans lounge bakom lilla scenen på Lagmansgymnasiet. Det var en väldigt kul att få intervjua denna person, som stod högst på vår önskelista över intervjuobjekt. Med en kaffe i handen, berättade han öppet om både det ena och det andra, och intervjun liknade mer en trevlig pratstund, än en utfrågning. Våra förväntningar inför intervjun infriades med råge och vi hoppas att resultatet är till ert behag också.

Det här är Simon Ljungman.

 

 

Simon föddes i Göteborg år 1979, och vid den här tiden så flyttade folk ut från städerna. Detta kallades för ”den gröna vägen”, att man flyttar tillbaka ut i naturen och lever mer hedonistiskt. Denna tidiga hipsterkultur handlade mycket om att vara självförsörjande.

 

-Vår familj gillade den enkla livstilen, att man ska göra egen surdeg och så vidare. När bägge mina föräldrar fick jobb i Vara och chansen att flytta hit dök upp, då var det inget att tveka på.

Första stopp blev i Tumleberg, en liten ort mellan Nossebro och Vara, med endast ett hundratal invånare. Här växte Simon upp med sina föräldrar och sin bror. Musikintresset fanns i hans ådror redan vid födseln. Föräldrarna spelade instrument och sjöng båda två, och det var ganska självklart att Simon själv skulle börja att spela något form av instrument. I skolan så provade han på att spela olika saker, men det var klarinetten som var det första instrumentet som han spelade.


- Jag spelade mest för spelandets skull, jag tyckte inte det var särskilt kul. En dag så sa brorsan till mig ”Nu ska du sluta spela på det där röret och börja spela gitarr istället!”. Och på den vägen blev det.

Simon fick äran att börja spela i broderns punkband som andregitarrist. Det var där han fick upp sitt stora intresse för just gitarren och sången, och när han sedan valde estet på gymnasiet i Alingsås, så var saken biff. Tillsammans med sina klasskamrater på estetlinjen, så deltog de in en tävling som hette MusikDirekt. Tävlingen var för unga personer mellan 13-19 år, och Doktor Andersson, som bandet hette, lyckades att vinna tävlingen på riksnivå.

- Vi hade väldigt snälla lärare som lät oss att få så mycket ledigt som vi fick. Under sista året i skolan så hade vi omkring 200 spelningar runt om i Sverige. Det är en del, kan man lugnt säga! Vi lärde oss sjukt mycket under den här tiden och det var detta som lade grunden för min musikkarriär. Efter MusikDirekt-tiden insåg jag att det var musik som jag ville hålla på med resten av livet.

Efter gymnasiet så sökte han till musikhögskolan i Göteborg, som han även kom in på. Han flyttade dit från Alingsås och bodde själv i en lägenhet:

- Rent musikaliskt sett så lärde jag mig inte jättemycket under min högskoletid, men jag träffade enormt mycket spännande folk, och knöt viktiga kontakter. För att klara hyran så spelade jag på äldreboenden och sjöng visor för pensionärerna. Jag spelade ett par gånger i veckan, och det är fortfarande något som jag tycker om att göra.

Han fick bättre och bättre spelningar, och år 2006 så fick han en förfrågan att gå med i bandet Augustifamiljen. Han tackade ja, och idag utgör bandet även Håkan Hellströms kompband. När ”På Spåret” bytte programledare så fick Augustifamiljen förfrågan om att vara husband. Ett av Kristian Luuks och Fredrik Lindströms krav var att just Augustifamiljen skulle vara bandet som spelar i varje avsnitt. Det var Kristian Luuks syster som hade sett bandet live på en konsert i Göteborg, och övertygade sin bror om att just de skulle höja programmet till nya höjder. Under senare år har programledarna använt mantrat ”Vi är med om ni är med”, vilket har gjort att Augustifamiljen känt sig väldigt uppskattade.

 


Även för kommunens yngre förmågor så är Simon ett välkänt ansikte. Under pågående läsår har han drivit ett projekt som heter ”Hela skolan sjunger”. Det går ut på att få våra grundskoleelever mer aktiva inom musik och sång. Han spelar själv gitarr och låter eleverna få sjunga allt från Håkan Hellström till vanliga visor.

- Det här projektet har vart extremt roligt.1614 elever har bidragit med sina egna låttexter som jag själv har fått skriva musiken till. En låt från varje skola har valts ut, och i maj kommer det att anordnas konserter här på Konserthuset som allmänheten får ta del av. Det kommer bli väldigt kul! Finn, som spelar bongotrummor i Håkans band, kommer att vara med här på konserterna så det kommer bli bra drag. Finn kan förövrigt spela melodier på sina tänder.

Under det senaste året har Simon blivit anställd som artist in residence här på Konserthuset. Det gör att han är lite utav Konserthusets husartist, vilket gör att vi ser honom lite titt som tätt här bland skolans lokaler. En dag när vi satt och åt lunch fick vi höra honom sitta ensam med en akustisk gitarr och sjunga inför en spelning på kvällen. Ganska mysigt, tycker vi. Simon gillar lokalerna som skolan har tillgång till, och vet vad vidden av vad en gymnasieskola innebär för en kommun:

-Att Lagmansgymnasiet ska vara kvar är superviktigt, både för Vara och dess närliggande orter. Utan en närliggande gymnasieskola, flyttar ungdomar hemifrån när de är 15 och man tappar årskullar. I slutändan blir det att folk blir kvar i de större städerna och det blir ett stort tapp på folk i mindre samhällen. Det är en viktig del i en stad att ha utbildning, och det ska vara en möjlighet, inte nödvändighet, att flytta. När utbudet misnkas i småstäderna, blir det också mindre attraktivt. Det är sorgligt när småstäder i slutändan blir spökstäder. 


Skolan är ju som sagt en stor grej för framtiden, och när vi frågar Simon om hans framtid så får vi ett ganska enkelt, men bra svar:

- Jag har inte riktigt det ”kändisbehovet” som många andra har. Jag är nöjd med den nivån jag befinner mig på idag och jag gör det jag själv tycker är roligt. Då jag har sett många sidor av kändisskapet så tycker jag inte om den sidan som vissa får. Jag trivs bra där jag befinner mig nu, och allt som kommer med det. Jag har en större kärlek till musiken, än kärleken jag har till att stå i centrum. Det är nog därför som jag trivs med musiken i den skalan som jag håller på med idag. 


Är det något speciellt som du gör nu som du ser dig själv hålla på med långt i framtiden?
- Det är väl mitt egna band SeLest i sådana fall. Det kan bli lite tröttsamt med det turnéliv som vi har haft med Håkan och sådär, trots att det är sjukt kul. I SeLest så spelar vi en blandning mellan rock och pop, men vårt senaste projekt är att vi köra Mozarts Requiem på svenska. Det är lite annorlunda och bandet har blivit min hjärtefråga på senare år. Men Augustifamiljen och Håkan är båda såpass sjukt roliga att jag inte kommer att kunna lämna dem.

Simon har under åren fått uppleva saker som få har fått uppleva under en livstid. Att se publiken ur ett scenperspektiv är en upplevelse i sig, och det är något Simon, som sagt, länge har haft erfarenhet av. Han menar dock att alla spelningar är en ny utmaning, och den absolut häftigaste spelningen han varit med om, var när han spelade första gången på Scandinavium med Håkan Hellströms kompband. 

- Jag var svinnervös och började hitta på ursäkter till att missa konserten. Självförtroendet kan svikta i sådana lägen, men då måste man tänka att det finns en anledning till att man är där, att man faktiskt har något bra att bidra med.

Han tillägger dock att han i sommar ska spela med Håkan Hellströms band på ullevi den 7:e juni, och att det antagligen kommer vara det största han varit med om.

Med åren har det blivit lättare att njuta av konserterna, säger Simon. För även om man fortfarande är nervös inför nästan varje spelning, så har man genom erfarenheten lärt sig att hantera nervositeten. Han tycker dock att hans yrke är lika roligt som alltid. Han får i yrket se världen och uppleva så många spännande saker, och det är inte bara den musikaliska biten som gör honom lycklig med yrket. Det kan vara slitsamt emellanåt, men allt slit är lönsamt i längden, för man får ut så mycket av det, menar han.

 

Ett exempel på att arbetet kan vara tärande och roligt på samma gång, var när Simon hade en bokning på operan i Göteborg och sedan en spelning i Stockholm på Skansen med Håkan, två och en halv timme efter operans slut. Han berättar själv:

 

- Det var två stora spelningar, på olika sätt, som jag gärna ville vara en del av. Att få chansen att spela på Göteborgsoperan var en ära, men det blev ett dilemma när Håkan frågade om jag ville vara med och spela under extratimman efter Allsång på Skansen. Det var ju också väldigt stort, då det TV-sändes inför väldigt många människor, men operan var bokat sedan ungefär två år tillbaka, så det var gick inte att avboka det. När Håkans manager fick höra det, sa han bara ”Det löser vi”. Jag var självklart skeptiskt till att det var möjligt, men han sa att han skulle fixa privatjet till mig. När dagen sedan kom, så var jag väldigt stressad men vilken dag det blev. Jag satte mig i flyget så snart som möjligt efter operaspelningens slut halv 6, och flög till Stockholm. Jag landade halv 8 på Bromma, en halvtimme före konserten på Skansen. Adrenalinet var uppumpat till max, och det tog en minut efter landningen, sen satt jag på en motorcykel bakom en snubbe jag aldrig träffat förut. Klockan 19.57 var jag framme och 3 minuter senare var vi igång. Spelningen gick av bara farten och det var verkligen ett minne för livet.

 

Denna speciella händelse utmynnade ändå i ett positivt slut för Simon, likt de flesta av hans spelningar. Vi var då tvungna att fråga om han någonsin har gjort en dålig spelning och han svarade att han faktiskt aldrig känt att han har gjort det. Han berättar att det har funnits spelningar som har känts motiga innan, men att han alltid försöker vara peppad och positiv, för då brukar det lösa sig av sig självt. Om något negativt händer, så gäller det att kompensera detta med något positivt.

 

- Vi fick avbryta en konsert, på grund av att brandlarmet gick. Alla fick gå ut ur lokalen och den sköna stämningen på spelningen försvann. När vi sedan fick äntra scenen igen, så bestämde vi oss för att bara köra igång med fullt ös på samma ställe som vi slutade. Publiken hängde på och vi var direkt inne i stämningen igen, det var coolt. Vi vände ett misslyckande till något positivt och fick beröm efter konserten för vårt agerande. Ett kul minne och en erfarenhet jag har haft nytta av i min karriär.

 


Vi erbjöd Simon en liten utmaning, han skulle få svara på några frågor som handlar om ”Slätta”. Här nedanför kan ni se hur han skötte sig!

Snabbmatskoncern som finns både i Nossebro och Vara? 1P

-Jag är vegetarian. Äter inte kött.


Vad är smeknamnet för detta gatukök i Nossebro? 1P

-(Rycker på axlarna och säger besvärat) Fortsätter jag såhär så kan det bli pinsamt.
Svar: Hanssons Kiosk, Korvan


Vad heter Lagmans REKTOR? 1P
-Maaa....Magnus?!
Svar: Magnus Thilén


Vem utav följande är kommunalråd i Vara kommun?
Fredrik Nelander, Jan-Erik Wallin eller Gert Norell? 1P
- Gert Norell?
Svar: Fredrik Nelander


Hur många bor i Tumleberg (2010)? 1P
- 110?
Svar: 85


Vad kallas Varas stationhus?
Blue Apple, Blue Orange eller Blue Lemon? 1P
- Blue Orange!

Vad heter artisten från Vedum som vann Svensktoppen nästa år 2013 och var med på finalen på Liseberg?
Gustaf Högemark, Stephanie Quinth eller Rickard ”Funky” Fritsch? 1P
- Stephanie Quinth är det väl?

Sista frågan. Vilken tid kommer du och hela Håkans kompband och spelar på vår studentavslutning? 100P
- Haha. Säg tid och datum bara!

Simon fick totalt 103 poäng (hoppas vi), och vi tackar självfallet honom för denna trevliga och intressanta intervju!

Fotograf: Som alltid, Per Mogren. 

Kommentarer (0)

This is where I belong

Publicerad 2014-01-31 15:08:19 i Allmänt,

Marcus Wernebratt är en fotbollstalang som bor här i Vara. Med sina blott 17 år är han dock väldigt rutinerad och har bland annat spelat division 1-fotboll med Gauthiod. Just nu så spelar han i sin moderklubb Vara SK och läser samhällsprogrammet på Lagmansgymnasiet. Han har även spelat med Västgötalaget, vilket få personer från Vara-området har gjort genom åren. Marcus är stor fotbollstalang, men även en vanlig kille som läser på gymnasiet. Som individuellt val har "Mackan" valt att gå på fotbollsgymnasiet med ett gäng andra personer från olika program runt om på skolan. Vi haffade tag i Marcus och frågade honom om vad han tycker om sin plats på både fotbollsgymnasiet och samhällsprogrammet:

- Jag valde Lagmansgymnasiet för att jag inte orkade att pendla till någon annan skola samt att jag tyckte den var bra under de gånger vi fick besöka den innan vi valde. Att ett fotbollsgymnasium fanns gjorde också att jag kände att Lagman var det rätta valet. Gytis Gelgota, som är ledare för oss på gymnasiet är en riktigt bra tränare, vilket gjorde att jag också valde till fotbollsgymnasium. I Vara SK så tränar vi fem gånger i veckan, och i och med att man i så fall var tvungen att pendla till exempelvis Lidköping, så skulle det bli väldigt jobbigt i längden. Nu har jag nära hem och samtidigt en grymt bra utbildning. 

Marcus ger tummen upp till Lagman-Uncensored! 


Har du utvecklats mycket som spelare under din tid på gymnasiet? 
- Absolut! Jag har utvecklats väldigt mycket. Detta är främst vare Gytis, som är en sjukt duktig tränare. Det märks verkligen att han gått alla utbildningar som erbjuds till tränare i Sverige, han kan mycket om allt och är en trevlig person också, vilket gör att man enkelt kan snacka med honom om det skulle vara något. Själva träningarna är alltid varierade och är inte alls som vanliga träningar jag har med klubblaget. Han anpassar träningarna så att varje enskild spelare ska utvecklas så mycket som möjligt, vilket man gör också. Han inspirerar alla att prestera över sin förmåga och man känner sig alltid välkommen på träningarna. Jag, och alla andra, har tagit stora steg framåt i våra fotbollskarriärer tack vare fotbollsgymnasiet. 

På träning med fotbollsgymnasiet.


Vad tycker du är det bästa med skolan i övrigt?
- Jag tycker att skolan har en sådan enormt bra gemenskap. Alla känner alla och man har inte risken att känna sig utanför någonstans. Lärarna är väldigt bra och man får ypperlig kontakt med dem. Vill man diskutera något eller påverka hur undervisningen ska ske, så är det bara att prata med sin lärare. Alla får sin röst hörd och vi har alltid roligt på lektionerna, något som jag tycker är väldigt viktigt. 

Med detta så tackar vi Marcus för en trevlig intervju!

Som ni märkte så skrev vi Lagmans Kevin Walker förut. Varför det? Jo, för ett år sedan hade Marcus väldigt långt hår och såg då ut som en kopia av Kevin. Han själv förnekar detta grovt, men vi kan inte undgå att lägga in ett lika som bär-collage, gjort av Amanda Andreassen. Vad tycker ni? Hur LIKT? 
            Kevin Walker?                                                 Marcus Wernebratt?

Hoppas ni har det bra där ute. Ett viktigt beslut hägrar för alla er som ännu inte valt gymnasium. Här på Lagman erbjuder vi ett fotbollsgymnasium med en tränare som för tillfället är tränare för ett division 2-lag och har spelat Champions League-matcher, hur fräckt är det? På fotbollsgymnasiet så kommer ni även träffa killen ovanför, Kevin Wernebratt, Marcus Walker, eller vad han nu heter. Hehe. 

Ha en trevlig kväll på er. 

/ Lagman - Uncensored
 


Kommentarer (0)

Frågestund: Tankar innanför väggarna

Publicerad 2014-01-15 13:49:41 i Allmänt,

 Gymnasievalet närmar sig för alla niondeklassare där ute, och något som kan göra valet lättare är om man får gymnasielevers perspektiv om hur det är att gå på skolan. Därför bestämde vi oss på Lagman Uncensored att intervjua några elever från olika program för att få deras synpunkter. 
 

Vad tycker du/ni är det bästa med Lagmansgymnasiet? 

1.Först och främst så är lokalerna väldigt fina och fräscha. Man kan sitta överallt och ändå bibehålla den fräscha känslan som gör att man trivs bättre. Lärarna är ett stort plus också. Man får mycket tid med dem i klassrummet, och man skapar kompisband utanför det. Dörren står alltid öppen till lärarna så man kan komma och diskutera något som man inte är nöjd över. Eller så kan man prata om vad som helst bara för att prata. Våra lärare är här för att få oss att utvecklas på ett bra sätt. Det känns väldigt viktigt för oss att ha den tryggheten.

Varför valde just du/ni skolan?

2. Det är nära och man slipper åka långt. Vi hade hört några som sagt att Lagman var bra, vilket visade sig stämma. Under öppet hus fick man se lokalerna och träffa nuvarande elever vilket gjorde att vi blev ännu mer sugna.

Vad tror du/ni att Lagmansgymnasiet kommer att ha betytt för dig/er i framtiden?

 

3. Vi alla har utvecklats på det personliga stadiet, samtidigt som vi har lärt oss saker som kommer att vara nyttiga i framtiden. På gymnasiet så bäddar man för sin framtid, och Lagman har verkligen gett oss förutsättningarna för ett bra liv!

Vad tycker du/ni om skolans lokaler och skick?

 

4. Det är jättekul att kunna gå på föreställningar som vi får göra. Man får ett litet avbrott från den vanliga vardagslunken och det är alltid bra shower. Matsalen är också i ett enormt grymt skick och maten är utav yppersta kvalité. Finns många olika sittplatser och det är ingen kö till maten. Ett stort plus!

- Forat, Victoria, Sofia och Erik, Samhällsprogrammet

 

 

Vad tycker du/ni är det bästa med Lagmansgymnasiet? 

1. Jag tycker framförallt att det är bra med det lilla formatet som finns här. Det är små klasser vilket gör att man har lättare att få kontakt med lärare. Man känner sig alltid sedd och har chansen att påverka sin undervisning på ett bra sätt. Alla elever känner alla och det är ingen risk att man hamnar utanför.

Varför valde just du/ni skolan?

2. Jag ville inte åka så långt som det är till andra skolor. Då jag inte tycker om när det är så mycket folk heller så trivs jag här då man inte behöver knuffa sig fram överallt.

Vad tror du/ni att Lagmansgymnasiet kommer att ha betytt för dig/er i framtiden?

3. En hel del, faktiskt. Jag har fått mycket kunskap härifrån och har lärt mig många saker som jag kommer ha nytta av livet ut. Då man lär känna mycket folk så har jag i stort sett alla mina närmaste vänner här. Jag trivs väldigt bra och kommer att blicka tillbaka på min skolgång här och vara väldigt nöjd. 

Vad tycker du/ni om skolans lokaler och skick?

4. Det är bra, fräscha lokaler på Lagman. Att ha tillgång till konserthuset och bli bjuden på föreställningar av skolan emellanåt är förstås kul. 

 -Rickard, Ekonomi 

 

Vad tycker du/ni är det bästa med Lagmansgymnasiet? 

1. Det är en liten skola, vilket gör att man känner nästan alla. Man kan gå och fråga lärarna när man vill om saker, och de vet vem man är. Vi får stort elevinflytande på skolan. Om det är något som man vill ändra på, så är det bara att gå till rektor Magnus med förslaget. Man får ofta igenom sina förslag och vi är ganska bortskämda när det gäller inflytande.

Varför valde just du/ni skolan?

2. För oss som bor nära skolan är det självklart jätteskönt att slippa pendla. Då skolan även börjar senare än de flesta på morgonen, så får vi gott om tid att göra ordning oss innan skolan, eller för den delen sova. Det är en liten skola, vilket är skönt och den är bra på flera sätt vilket vi nämnt.

Vad tror du/ni att Lagmansgymnasiet kommer att ha betytt för dig/er i framtiden?

3. En bra utbildning såklart, och man har bra tillgång till material och hjälp för att uppnå sina mål och bästa möjliga resultat. Sen får man mycket kontakter genom skolan.

Vad tycker du/ni om skolans lokaler och skick?

4. Nybyggda delen är framförallt väldigt fin, med konserthuset sammanlänkat. Det är nytt och fräscht, fin matsal och korta köer till maten. De lokaler som inte är renoverade igen är under arbete, och vi har till och med fått en 55' platt-TV och nya vita soffor bland annat.

-Simone, Robin och Gustav, Naturprogrammet

 

 

Vad tycker du/ni är det bästa med Lagmansgymnasiet? 

1. God mat! Sen är det bra lärare och en lugn skola, vilket gör att man får arbetsro och det blir lättare att jobba. Trots det har vi väldigt roligt, och vi har bra kontakt med lärarna. Man lär känna dem på på ett annat vis och man kan ha en öppen dialog om saker.

Varför valde just du/ni skolan?

2. Det är ju nära till hands med Lagman. Sen så har det hela tiden känts som det rätta valet, mer behövs inte sägas.

Vad tror du/ni att Lagmansgymnasiet kommer att ha betytt för dig/er i framtiden?

3. Man får en bra grund inför arbetslivet med allt vad gäller utbildning, erfarenhet, kontakter och personlig utveckling.

Vad tycker du/ni om skolans lokaler och skick?

4. Det är bra atmosfär kring väggarna elever emellan, men även med lärare och övrig personal. Fin skola, framförallt kring konserthuset, och det är kul att vi har tillgång till just det. Vi har en fräsch matsal och god mat.

 -Niklas och Axel, Elprogrammet

 

 

Kommentarer (0)

Touch the earth lightly

Publicerad 2013-11-27 13:35:00 i Allmänt,

”Det finns ett pulserande hjärta på skolan, som måste få fortsätta att slå” - John Peltola

Skolans bibliotek är en spännande plats. Tankar frodas, inspiration växer fram. På denna spännande plats går det runt en spännande figur med gula byxor, kraglösa skjortor och sandaler, mitt i vintern! Vem är han? Vi bestämmer oss för att fråga honom om en intervju. Klockan 15:00 en måndagseftermiddag slår vi oss ner med sandalmannen vid ett bord i hans hemvist, skolans bibliotek. Denna mystiska man infriade våra förväntningar, då hans liv visade sig att vara precis så intressant som vi trodde att det skulle vara. Möt John Peltola.

Mannen mittemot oss heter John, han är 45 år gammal, flintskallig och har ett finskklingande efternamn. Peltola. Hans föräldrar är båda från Finland, men han själv är född i Lidköping där han numer bor ensam i en lägenhet. Efter gymnasiet, där han enligt vår lärare Johan var den största tjejtjusaren på hela De La Gardie, så flyttade han till Lund. Väl där så läste han drama, teater, film, filosofi, modern litteratur och andra kulturella saker.

 
John Peltola i skolans bibliotek, där han arbetar.

Men efter sin utbildning så kände han sig inte riktigt hemma, och insåg att han var tvungen att läsa något mer för att kunna skaffa jobb. Han hade drömmen att bli filmregissör. Ett yrke som få människor kan bli. Han drömde om Oscars och röda mattor, och vaknade upp i en studentlya i Lund istället. John insåg att hans dröm var långt borta, men slutade aldrig att drömma.

Efter äventyret i Lund så läste han en bibliotekarieutbildning i Borås för att enklare få jobb. Men var det verkligen rätt yrke? Han jobbade på hotell och plantskolor innan han till sist fick jobb som bibliotekarie här på Lagmansgymnasiet. Vi antog att han gillade att läsa böcker och gå runt med kläder som doftar arkivdamm. Men våra fördomar fick sig en ordentlig törn när vi fick höra att han inte gillar att läsa romaner: 

- Jag läser inte mycket romaner själv. Knappt några alls faktiskt. Jag tycker att det är relativt trist och enformigt. Däremot läser jag hellre poesi som berör en mer på djupet. Men jag läser mycket om böcker så jag kan rekommendera böcker till elever och andra som kommer hit. Har jag ett yrke så ska jag satsa 100 % på det, oavsett vad jag gör, säger John.

Vi blev mäkta imponerade av hans engagemang ändå och frågar vad han egentligen drömmer om:

- Det är alltid svårt att berätta vad man drömmer om, för ibland så tolkar folk det fel. Men jag är intresserad av flytta utomlands till något asiatiskt land och bidra med någonting.

Drömmen om att bli filmregissör låg långt borta, men Asien blev ett mål som han verkligen ville nå. Under tiden som bibliotekarie här så reste han en gång till Kina, och försökte starta upp en förskola. Dessvärre så blev pappersarbetet och mutorna för mycket för finlandssvensken, och han beslutade sig för att åka hem.

- Det är ett väldigt korrupt samhälle. Men det är också en av anledningarna till att jag vill hjälpa till. En befolkning som är så frihetsberövat behöver en kraft som försöker lyfta dem framåt. Jag vill det, men ibland blir hindren för stora helt enkelt, säger han.

Dock slutar inte hans försök där, och han reser regelbundet till olika asiatiska länder. Han skaffar kontakter, information och rekar inför en eventuell framtida flytt:

- Går man runt och knackar dörr så är det tillslut någon som öppnar, säger han om hans sätt att få kontakt med lokalbefolkningen.

Drömmen om Asien kommer aldrig att slockna för John. Om fem år vill han gärna arbeta med något inom naturen. Helst i Sydostasien där han gärna ser sig själv i framtiden. Det är dock svårt att bli något där enligt han själv, men ofta är det bara tanken som står i vägen för att lyckas med det han vill. Väl i länderna han besöker så utforskar hans mest naturen och landsbygden, då han ogillar storstäder. Då han ofta reser ensam, frågar vi honom om han har tänkt på att leva lite som i filmen ”Into the wild”, där en man ensam säljer alla sina ägodelar och flyttar ut i Alaskas vildmark. Vi får svaret:

- Jag är alldeles för mycket av en gruppmänniska. Jag menar, meningen med livet är ju samspelet mellan människor, att kunna älska en annan individ. Jag skulle gärna kunna bo ödsligt och på ett naturligt sätt, men helst ska det finnas folk runtomkring. Allt handlar om att göra det som känns bäst för stunden.

Det förklarar också hans svårigheter med att spå var han befinner sig om 5-10 år och vi upplever att han är en ganska spontan person, vilket han själv också håller med om.

Det naturliga levernet är något som John själv tycker är väldigt viktigt i hans vardag. Han läser mycket om natural farming och permakultur, och äter själv rawfood. Rawfood är mat som ej är tillagat på något vis. Då maten är helt färsk så bevaras fler enzymer och näringsämnen i maten vilket gör att man får i sig mer nyttiga saker ur en färsk morot, till exempel. Han är vegetarian, oftast, säger han.

- Ibland måste man göra det som är bäst för gruppen man befinner sig i, och det som är bäst för sig själv. Vill mitt barn äta på McDonalds så gör jag det också. Ibland blir jag sugen på kött, och då äter jag det. Dock mår jag som bäst när jag äter vegetarisk råkost.

John är frånskild pappa till ett barn som bor med sin mamma i Oskarshamn. Ibland fungerar inte allting, men herr Peltola tycker att han har bra kontakt med sin familj och deras nya pappa som de bor med i Oskarshamn.

- Urbaniseringen är ett problem för Lagman. Vår regering har ett mål och det är att samla befolkningen allt mer och mer till större städer. Jag är emot detta då jag själv förespråkar ett naturligt leverne och gillar lantbruket. Vart kan man finna lantbruk inne i en storstad? Dock vore det en enorm fördel för Vara kommun om Lagman skulle få finnas kvar. Det finns ett pulserande hjärta på skolan, som måste få fortsätta att slå. Landsbygden och Vara kommun skadas båda två om skolan skulle försvinna, påpekar han på frågan om vad han tror om skolans framtid.

John gillar det lilla formatet som finns på skolan. Han har blivit god vän med många elever genom åren, och det är positivt att alla känner alla. Som alla människor har han ändå drömmar om något större, som inte nödvändigtvis behöver vara större sett till formatet, men han vill någonstans. Han trivs enormt på skolan och gillar sina arbetskamrater. Men han har aldrig riktigt känt sig hemma. Förutom när han befinner sig i Asien.

En dag kommer han att hitta hem. Kanske bosätter han sig inte i Sverige för resten av livet. Kanske öppnar han en förskola i Beijing och bor kvar där? Ingen vet. Han är på många sätt oberäknelig, trots att han är så jordnära. Men en sak är säker, John Peltola kommer fortsätta att resa jorden runt, då han en dag tillslut kommer att hitta hem.


Bagan, Burma - bild tagen av John Peltola.
 
Kommentarer (1)

For sale: baby shoes, never worn.

Publicerad 2013-11-25 15:20:00 i Allmänt,

En mininovell. Ganska roligt ord ändå, MINInovell. Ska den skrivas på en post it-lapp eller vad är det som gäller?

Tja, ungefär. Idag fick vi som uppgift av vår svenskalärare Britt-Marie att skriva mininoveller på max 15 datorskrivna rader. En svår, men spännande uppgift. Ibland räcker det med några ord. Som rubriken här ovan, eller som de två meningarna som avslutar texten. Det handlar inte alltid om hur tydlig den är. En mininovell ska väcka känslor, få läsaren att tänka. Mannen som skrivit mininovellen ovan här heter Ernest Hemingway och är en av vår tids stora författare. Han som skrivit meningarna i slutet av detta inlägg heter Kristian Gidlund. Kristian avled i år i cancer och under hans väg mot döden så bloggade han och skrev ett flertal böcker. Bloggen heter http://ikroppenmin.blogspot.se och är verkligen värd att läsas. Vi kommer kanske aldrig att beröra en hel värld med våra texter och skolarbeten, men ni är väldigt välkomna att läsa dem ändå. 

"Tunnelbanan är kall och den utsträckta armen värker. I min kopp ligger sju kronor. Jag rättar till de blöta tidningarna jag sitter på och sätter mig i ett annat läge. Förbi går människor, fast beslutna om att inte titta ner. Det är som att deras högsta önskan är att kunna vara lyckligt ovetande. 

Två personer går förbi, en flicka runt tio år och en medelålders kvinna, troligen modern.
Flickan pekar på mig och frågar sin mor varför jag sitter där. Modern rycker tag i flickan och säger förklarande: ”Peka inte, det är synd om honom”. Och sen går de sin väg.

Tunnelbanan är kall, men vinterkylan är inte orsaken. Min arm värker, men sorgligt nog värker samvetet än mer hos passerande människor. Dag efter dag sitter jag ändå här, för i min kopp finner jag inte bara sju kronor. Jag finner hopp."
/J


"Han mindes tillbaka till sitt mörka liv. Han kände allting än en gång. Känslorna som svallade upp när beskedet kom. Tårarna som rann. Den obeskrivliga sorgen som skapades när hans fru lämnade honom, för en annan man. Med mer pengar. Med mindre sjukdom i kroppen. Allting som var dåligt med det som hänt, kom nu tillbaka till honom när han låg i sängen. Han fick byta rum häromdagen. ”Det är nära nu”, tänkte han samtidigt som sjuksköterskan äntrade rummet. Han var bestämd över att hon hette Tina, medan hennes namnbricka sade något annat. Hon gick ur rummet och tystnaden spred sig.

Trots att klockan var 1 på natten och att gardinerna var nere så började ett ljus att sprida sig från ett av rummens hörn. Det sken så starkt, men bländad blev han inte, åh nej. Nu kände han det igen. Hans hår började att växa i en rasande fart. Hjärtat pumpade snabbare än någonsin förut. Vid ena sidan av sängen stod hans fru och hans två döttrar. De kramade honom och pussade på hans röda och varma läppar. Han kunde gå utan problem, och ärret vid hans lever var nu borta. På andra sidan sängen stod ljuskällan. En ängel, välsignad med ljus som sken lika starkt och vackert som en stjärna om natten, räckte ut sin hand. Mannen greppade den, hårt. En blixt spred sig i rummet samtidigt som den enformiga tonen från EKG-maskinen ekade genom korridorerna på intensivvårdsavdelningen."
/P

Så föll ett långsamt regn genom trädgården.
Och jag gick ut för att stilla en oövervinnerlig törst.
- Kristian Gidlund

Kommentarer (0)

Även de minsta stjärnorna lyser i mörkret.

Publicerad 2013-11-12 15:47:09 i Allmänt,

Klockan börjar nu att närma sig 16. Ett dygn har snart gått sedan vi startade vår Facebooksida och responsen vi har fått har vart enorm. Närmare 1500 personer har besökt sidan under nästan 24 timmar nu. Det ger ett snitt på en person, i minuten. Jag har aldrig vart med om liknande trafik. Ni läsare ska ha enormt stor cred för att ni gillar sidan och delar den med era vänner. Det är tack vare er som att folk hittar till vårt lilla krypin, och det är tack vare er som vi får inspiration till att skriva på den här bloggen. Just nu ser den jätteful ut, vi vet, men det är texten som spelar roll. Håll till godo, mina vänner. Snart gryr den undersköna dagen, och vi hoppas att ni vill möta den med oss.
 
Det känns som om något händer nu i Vara, och framförallt på skolan. Det är positiva miner överallt och vart man än vänder sig så sprudlar entusiasmen. Just nu förbereder vi vårt öppna hus som går av stapeln den 2:a december. Det kommer bli en kväll att minnas tror vi. På förhand känns det som om det bästa som arrangerats på flera år, och det hoppas vi att den blir. Även om ni inte är i gymnasiesökarålder eller om era barn kanske har några år upp dit. Så kom förbi! Kika på lokalerna, prata med gamla elever som kommer på besök. Ta reda på vad som är nytt inför nästa läsår, och se ungdomen frodas. Innan öppet hus-kvällen så ska vi elever åka och besöka de lokala högstadieskolorna för att prata om den nya satsningen som vi gör. Nu i veckan så ska vi från Lagman - Uncensored bli intervjuade av en lokaltidning. Så just nu är Lagmansgymnasiet verkligen i svängen. Spännande, eller hur? 

Att skriva ett första blogginlägg tar sin tid. Med så många personer som kommer att läsa så får man en viss press på sig, men press är kanske bra. Då brukar man ju PRESStera. Hehe, den göteborgska andan växer fram ibland. Det är lite såhär vi vill att ni ska uppleva vår blogg. Den ska vara både allvarlig och gripande, men skämtet ska alltid finnas nära tillhands. Om det blir så, så blir bloggen mer varierad och enkel. Inga tårar av varken sorg eller glädje har förmodligen inte fallit ännu hos er, våra läsare. Men kanske blir det så inom en snar framtid. Vi har några tänkbara reportage om både elever och lärare på skolan som är både humoristiska, och kanske lite gripande. Intervjuer kommer att ske. Kanske en dikt. Eller rentutav en recension på vårt cafés mytomspunna chokladbollar. Förresten, visste ni att vårt café heter Café PRESSto? (Egentligen Café Presto, men låt gå den här gången för ordvitsens skull.)

Klockan är nu 15:47 och ytterligare 21 personer har hittat in på vår Facebooksida. På fönstret som befinner sig bredvid mig där jag sitter just nu, så faller några få regndroppar på en blanka ytan. Men det känns faktiskt som om regnet spolar bort något från skolan. Stämpeln som några har satt på fasaden. Stämpeln säger att vi har lagt ner. Den ska inte finnas. Vi har inte lagt ner, för det går fortfarande 220 elever på skolan som uppenbarligen inte befinner sig på en skola som är nedlagd. Det är något som brinner på skolan, en glöd som förhoppningsvis ska väcka nykommande elevers intresse av att söka hit. Kanske gör denna blogg det? 

I och med att regnet faller nu, så längtar man tillbaka till sommaren. Den känns rätt så avlägsen just nu samtidigt som vinterkylan börjar tränga på genom vårt avlånga land. Men i Vara spelar det ingen roll. Glöden från gymnasieskolan på Allégatan 45, räcker kanske för att sprida värme och hopp i Varabornas hjärtan. 

/P

Är det något som ni vi läsa om? Hör i så fall av er på vår mailadress ([email protected]) eller skriv till oss här på bloggen eller på Facebooksidan. 



Kommentarer (3)

Om

Min profilbild

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela